Efter förra helgens omtalade skandalspelning på Wasteland är det svårt att ställa in förväntningarna på en realistisk nivå inför drabbningen med lokala sluskgänget Anger Burning. Denna kväll ryker lyckligtvis ingen bandmedlem av spritångor, och såväl sångaren som trummisen tar sig genom setet utan att vare sig spy eller kräla över golvet. Fint låter det också! Hardcore så som den lät innan scenen började misstagas för en nykterhetsrörelse med ett fräscht inslag i form av sporadiska gitarrsolon färgade av tidig thrash metal.

Betydligt färskare inspirationskällor går att skönja hos Finspångskvartetten Tortyr, i dess fall lär Skitsystem och Martyrdöd stå högt i kurs. Att låtarna är så pass intensiva och riffbaserade att kängpunken gränsar till metal är den aspekt som tydligast delas mellan akten på scen referenserna. Till detta adderar Tortyr sitt eget sätt att hantera tyngden i musiken, som hela tiden finns invävd i materialet i stället för att brisera i mellanspel. Med två skickliga skrikhalsar i sättningen tillkommer även ett rejält tryck som skrämmer trumhinnorna till givakt.
Det räcker med att vokalisten Steffe kliar sig för att publiken ska sluta upp i en klunga framför Diskonto. Inte konstigt, då den Uppsalabaserade styrkan har uppviglat med bravur under vartenda ett av de otal besöken i Gästrikland. Den musikaliska variationen står på topp med allt från råmangel till trallvänligt dansanta stycken, vad gänget häver ur sig spelar dock ingen större roll – folk dansar i vilket fall. När ”Knega suger” väl släpps lös agerar åhörarskaran köttkvarn och jag tar i kaoset emot en spark i magen från någon som till synes glider fram över golvet. Magiskt!

Jag har svårt att avgöra vad som är det bästa med Stockholms Massgrav. Är det att trion uppträder iförd skjorta och slips (förutom trummisen som är trendkänsligt halvnaken) och upprört frågar varför ingen startade telefonkedja för att informera om att det var uniform utgjord av bandtröja och svarta jeans som gällde idag? Kan det kanske vara det brinnande hatet mot hyckleri som uttrycks i texterna? Eller faktumet att basisten ser ut att kunna gömma ett mindre land i skägget? Det går inte att välja på rak arm, fantastisk underhållning såväl som katharsis är det i vilket fall att ställa sig inför det stökiga öset och låta sig smädas.
”Killar med liten kuk gillar grind”, sjunger de, och där står man med sin Napalm Death t-shirt. Touché.

Stenhårt och vansinnestempo

Anger Burning. När jag kliver in på Sjömanskyrkan står Anger Burning redan på scen och öser ut rensig punk över publiken. Det är ett relativt ungt band – om man jämför med de andra akterna den här kvällen – och framstår också så på scen. Lite för statiska och lite för passiva.
Däremot gillar jag den riffiga punk som lokala Anger Burning står för och jag blir genast ett stort fan av deras trummis. Jämförelsen med trummisen i mupparna, Animal, ligger nära till hands.

Tortyr. För några discoklädda ­tjejer som råkat ha gått in i lokalen låter nog nästa gäng som sitt bandnamn: Tortyr. Det är stenhård kängpunk kryddad med en stor dos misantropisk metal som gäller för de här grabbarna från Finspång. Välsignade med ett lika ondskefullt som klart ljud får de mig snabbt att spetsa öronen. Även här är det trummisen som är blickfånget då han vevar så frenetiskt med armarna att man tror att de när som helst ska lossna. Låter som bäst gör det när det är disharmonisk metal som får råda och jag hoppas på storverk från detta gäng i framtiden.

Diskonto. Utan att ha ställt in ljudet ordentligt kliver veteranerna i Diskonto upp på den lilla träscenen. Det är synd, för halva konserten försvinner i att nivåer ska ställas. Då vokalisten Steffe också verkar ha mycket vettigt att säga skulle det ha varit kul att höra texterna.
Förutom denna parentes är det en sjukt bra spelning Diskonto river av. Härligt svettig och arg punk som presenteras med den intensitet den förtjänar. Steffe ser ut som en exorcist som driver ut onda andar i form av kapitalister från scenen. De resterande, lite yngre medlemmarna gör också ett bra jobb och energin verkar aldrig vilja sina – varken från publikens eller bandets sida. Tänker efteråt på hur tufft det är att Diskonto kört på sedan 1992 och ändå känns så relevanta.

Massgrav. Sist ut är det smått hypade Stockholmsbandet Massgrav. Jag har alltid tyckt att mellansnacket varit den största behållningen med den här gruppen – och så blir det också i kväll. Ironiska gliringar och slag under bältet delas ut till publiken, övriga band, Gävle och självklart ger de sig själv en känga också. Hardcoreversionen av punk de spelar framförs som vanligt i vansinnestempo med en lika vansinnig energi. Svett, spott och svordomar haglar över Sjömanskyrkan.
Det är också tydligt vilket band den största delen av publiken kommit för att se. Massgrav är kungarna i kväll.

Ronnie Hammarstedt, Gefle Dagblad